Inför Svenska familjeterapi-föreningens årskongress 2009

Välkommen till 2009 års familjeterapeutiska kongress i Tällberg 26–28 augusti.

Styrelsen i Dalarnas Familjeterapiförening, som står värd för årets kongress, har bett mig skriva några rader om tankarna som lett fram till innehållet i årets kongress och något om hur vi tänker arrangera den.

Som handledare och utvecklare i familjeterapi främst inom barn- och ungdomspsykiatrin och vid olika socialförvaltningar möter jag familjeterapeuten i sin praktiska vardag och har så gjort nu ett antal år. Den allmänna familjeterapin har fått det svårare och svårare att hävda sig i konkurrens med ett antal andra perspektiv som upplevs som effektivare, snabbare och billigare. Framför allt gäller detta i verksamheter där en individs symptombelastning är speciellt framträdande och som blir utgångspunkten för de psykoterapeutiska insatserna.

Det familjeterapeutiska förhållningssättet har blivit allt och ingenting på många arbetsplatser. Alla förväntas kunna arbeta familjeterapeutiskt men så fort det blir fråga om specialiserade insatser så kallar man på något annat.

Vid den förra kongressen i Tylösand fanns möjlighet för deltagarna att skriva ner intressanta teman för kommande kongress och det var inte förvånande att frågor om familjeterapins framtid dominerade. Många familjeterapeuter bär på en oro. Är familjeterapin som speciell terapeutisk metod på väg att tona bort?

Det blir därför väldigt naturligt och mycket lätt att på allvar ställa sig frågan: ”hur sjuk är patienten egentligen?” Detta är det känslomässiga underlaget för hur temat för årets kongress tillkommit och vi tycker att det är på tiden att vi allvarligt frågar oss var familjeterapin står idag.

Istället för att bara blåsa på i orkestern på Titanics däck, är det angeläget att vi stannar upp och skapar fokus kring kvalitetsfrågor. Speciellt de som är centrala för att familjeterapin ska kunna fortsätta att vara ett kliniskt relevant alternativ. Annars får vi kanske välja att hoppa i livbåtarna snart!

En tanke som burit oss i vår planering av denna kongress är att det finns ett toppaktuellt behov att stimulera ett internt samtal hur vi kan slipa vårt instrument och spetsa vår systemiska och familjeterapeutiska kompetens i olika riktningar för att tydligare kunna föra ut denna kunskap och kunna etablera oss som ett tydligt psykoterapeutiskt alternativ.

Visst tänker vi ibland olika inom den familjeterapeutiska rörelsen och vi använder olika termer och språk för det vi gör men en sak är jag säker på förenar oss och det är ambitionen att verka för fortsatt och ökad professionalitet och kvalitet i den speciella skicklighet som just vi erbjuder som familjeterapeuter.

Kongressen ställer fyra viktiga frågor

Den första handlar om den svenska familjen 2008. Var finns den och hur ser den ut och hur tänker familjemedlemmarna om sin till- och samhörighet? Viktiga frågor att ställa oss för att etablera en fungerande arbetsallians men också för att tillsammans kunna mobilisera de goda krafterna i kamp mot ett gemensamt problem eller bekymmer.

Den andra frågan handlar om den systemiska eller interaktionistiska psykoterapeutiska metodikens kärna och speciella kännetecken. Vad är det speciella som just vi kan och som vår metod står för? Vad motiverar att familjeterapin fortfarande ska vara en specifik terapeutisk modell i utbildningar och i praktisk verksamhet? Vi behöver samla argumenten för detta och bli starkare att marknadsföra denna kraft som finns belagd i forskning och som kan visas än mer med ytterligare forskning. Hur skapar vi en ökad intern kunskapsbas i dessa frågor och hur hjälps vi åt att föra ut dessa budskap?

Familjeterapin anses idag ute på fältet vara flack och ofokuserad utan speciellt riktad terapeutisk kraft. Den anses omständlig och dyr och vetenskapligt låggradig. En del rykten är orättvisa men det är nog viktigt att vi tar till oss dessa synpunkter och pratar litet om dem själva. Vi kan ju ha kul samtidigt!!

Hur motiverar man familjer och institutioner för ett familjeterapeutiskt arbetssätt i dessa tider när genvägar direkt mot individen, diagnostiken eller något annat erbjuder en upplevd snabbare och mer precis insats?

Ett svar ligger i en beskrivning av en metodologi som i en samskapad berättelse mellan terapeuter och klienter skärper sambandet mellan symptomlindring, terapeutiska mål och hälsobringande interaktiva processer. Detta arbete kan en bra familjeterapeut leda via alliansskapande, uppdragsformulering och målformulering och genom en interaktionistisk metodik som begripliggör en väg dit för det terapeutiska systemet, det som ibland kallas ”Det familjeterapeutiska temat”.

Ett kompletterande svar kan vara att hitta bra samarbetsformer för terapeutiskt integrerade insatser tillsammans med t.ex. KBT-terapeuter eller neuropsykologer.

Den tredje frågan kommer att handla om vad som gör bra familjeterapi. Här går diskussionens vågor höga inom rörelsen (!) men en sak har vi alla säkert gemensamt: att vi vill arbeta för att familjeterapin även fortsättningsvis ska äga hög klinisk relevans: det betyder att arbetet ska utföras enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, dvs. metodologin ska vara vetenskapligt förankrad och bära evidens. Den fortsatta professionaliseringen av arbetssättet kommer att sättas under lupp och diskuteras utifrån olika utgångspunkter. Vilka kliv behöver vi som familjeterapeuter medverka i för att komma vidare med familjeterapins evidensbas och vetenskapliga status? Hur kan vi bära fram denna kunskap till strategiska beslutsfattare i konkurrens med annan evidensbaserad praxis?

Istället för att familjeterapeuter ska delas upp mellan de som hävdar processorienterad kvalitativ forskning som det enda relevanta och de som bara ser värdet av kvantitativ outcome-forskning kan vi hoppas på en utveckling där komplementariteten i båda dessa perspektiv blir synlig.

Den fjärde frågan handlar om vad den enskilde familjeterapeuten behöver för stöd för att professionellt utveckla familjeterapeutiskt arbetssätt på sin arbetsplats. Hur bör utbildningsutbudet vidgas? Hur ska fortbildningsprogram kunna organiseras till stöd för den enskilde familjeterapeuten? Vilka organisatoriska förutsättningar är nödvändiga för att få det att fungera? Vilket stöd kan vår förening ge verksamma familjeterapeuter etc.? Svar på denna fråga kommer du att kunna bidra till genom att under våren besvara en enkel enkät på kongressens hemsida. Gör det nu!

Under kongressen kommer vi att arbeta växelvis med plenarpresentationer och plenarsamtal av och mellan inbjudna företrädare för olika inriktningar av familjeterapin och seminariegrupper som leds av kongressens seminarieledare, där varje kongressdeltagare själv aktivt får deltaga i samma samtal.

Förhoppningsvis intresserar dig dessa frågor och vi hoppas därför att vi ses i vackra Tällberg i hjärtat av Dalarna i slutet av augusti.

VÄLKOMMEN!

Johan Sundelin